29.3.2012

Motivering

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

1. Åklagaren har yrkat att A skall straffas för grovt givande av muta och att X Finland Oy skall dömas till samfundsbot.

2. Enligt åtalet hade A 1.1.1999 - 19.10.2001 i Vasa i egenskap av direktör för enheten för affärsverksamhet för kraftverk vid X Finland Oy givit B, i egenskap av utländsk tjänsteman som verkställande direktör för Kenya Power and Lighting Company Ltd (senare KLPC), sammanlagt 3 360 000 euro (2 100 000 brittiska pund) avsedda för denne själv och för dennes verksamhet i anställningen. Förmånen hade påverkat eller syftat till eller åtminstone varit ägnad att påverka B:s verksamhet i anställningen i KPLC. Förmånens värde var avsevärt och brottet var också som en helhet bedömt grovt.

3. I åtalet har konstaterats att A 6.5.1997 i Nairobi i Kenya har ingått ett avtal, med stöd av vilket den ovan nämnda summan har betalats i fyra poster under tiden 1.1.1999 - 19.10.2001 av X NSD Netherland B.V. till Windward Trading Ltd och via det bolaget till B.

4. A har bestridit åtalet. Den påstådda gärningen hade inträffat när konsultavtalet ingicks 6.5.1997. Brottsrekvisitet för muta uppfylls redan när någon utlovar en muta. Själva betalningen har inte betydelse när gärningstidpunkten fastslås. Även X Finland Oy har yrkat att straffanspråket skall förkastas. Eftersom betalningarna baserade sig på ett civilrättsligt bindande avtal som ingåtts före 1.1.1999, kunde de inte konstituera det påstådda brottet.

5. Tingsrätten har förkastat åtalet som icke grundat på lag. Konsultavtalet från år 1997 innehöll alla de förpliktelser till vilka X Netherland B.V. förbundit sig och vilka sedermera fullgjorts av bolaget. De brottsgrundande förutsättningarna för givande av muta hade uppfyllts redan vid ingåendet av avtalet. Det var inte fråga om något fortgående eller fortsatt brott. Eftersom givande av muta till utländsk tjänsteman hade kriminaliserats först genom en lag som hade trätt i kraft 1.1.1999, skulle ett tillräknande bryta mot det straffrättsliga retroaktivitetsförbudet.

6. Hovrätten har anfört att inget tydde på att de i lagen uppräknade gärningssätten för givande av muta skulle utesluta varandra. Faktum att försök till givande av muta inte är kriminaliserat innebar enligt hovrätten inte att inte senare handlingar avseende samma muta skulle kunna anses utgöra en straffbar gärning, ifall den tidigare handlingen preskriberats eller inte varit kriminaliserad. Eftersom åtalet gällde gärningar som hade begåtts efter att givande av muta till utländsk tjänsteman hade kriminaliserats, kunde retroaktivitetsförbudet inte tillämpas. Därför har hovrätten återförvisat målet till tingsrätten för ny behandling.

Tillämpliga bestämmelser

7. Enligt 16 kap. 13 § (792/1989) strafflagen, som var gällande år 1997, skall för givande av muta dömas den som till en tjänsteman eller en offentligt anställd arbetstagare för dennes verksamhet i anställningsförhållandet eller till en krigsman i tjänstgöring för hans verksamhet i tjänstgöringsförhållandet utlovar, erbjuder eller ger en gåva eller annan förmån som är avsedd för honom själv eller någon annan och som påverkar eller syftar till eller är ägnad att påverka hans verksamhet i nämnda förhållande. För grovt givande av muta döms enligt 13 a § i samma kapitel i det fall att värdet av gåvan eller förmånen är avsevärt och gärningen även bedömd som en helhet är grov.

8. Givande av muta till utländsk tjänsteman kriminaliserades genom lagarna 815/1998 (givande av muta) och 563/1998 (grovt givande av muta) om ändring av strafflagen, vilka trädde i kraft 1.1.1999. Genom den förstnämnda lagändringen fogades också till 16 kap. 20 § 3 mom. strafflagen en bestämmelse med definition av begreppet utländsk tjänsteman.

9. Straffbestämmelsen i 16 kap. 13 § strafflagen om givande av muta och bestämmelsen om definitionen av utländsk tjänsteman gäller numera i den form de har i lagändringen 12.7.2002 (604/2002). I sak motsvarar gällande lagstiftning om muta åt utländsk tjänsteman de ovan nämnda bestämmelser som trädde i kraft 1.1.1999, vilka alltså skall tillämpas i föreliggande mål.

Vad frågan i målet gäller

10. I målet är det fråga om de lagar som trädde i kraft 1.1.1999 (815/1998 och 563/1998) kan tillämpas på det grova givande av muta som enligt åtalet påstås ha blivit begånget 1.1.1999 - 19.10.2001. För att avgöra frågan måste man ta ställning till om brottsrekvisitet för givande av muta har uppfyllts redan vid ingåendet av avtalet om de påstådda förmånerna åt förmånstagaren i samband med dennes tjänsteåtgärder, så som tingsrätten har ansett, eller om betalningarna med stöd av avtalet i sig är straffbara gärningar, så som hovrätten har ansett, och vilken betydelse förbudet mot retroaktiv strafflag skall ges.

Förbudet mot retroaktiv tillämpning av strafflag

11. I 8 § grundlagen och 3 kap. 1 § strafflagen vilka gäller den straffrättsliga legalitetsprincipen finns ett förbud mot retroaktiv tillämpning av strafflag. Enligt den sistnämnda paragrafen får en person betraktas som skyldig till ett brott endast på grund av en gärning som uttryckligen var straffbar enligt lag när gärningen begicks. Ett retroaktivitetsförbud har ansetts ingå även i 3 kap. 2 § strafflagen, enligt vilken huvudregeln är att på ett brott tillämpas den lag som gällde när brottet begicks.

12. Strafflagen innehåller inte någon uttrycklig definition av gärningstidpunkten för ett brott. I förarbetena till 3 kap. 2 § strafflagen har det dock konstaterats att den gärningstidpunkt som är avgörande för valet av tillämplig lag i allmänhet upphör när gärningsmannen har avslutat de handlingar som konstituerar brottet. Om den brottskonstituerande verksamheten eller underlåtenheten till en del har inträffat under den nya lagen, kan den gamla lagen inte tillämpas. Det avgörande är följaktligen gärningsögonblicket. Inte heller i det fall att en gärnings straffbarhet förutsätter en viss skadlig följd skall tiden för effektyttringen längre betraktas som gärningstidpunkt, om gärningen vid det laget redan var fullbordad (RP 66/1988 rd s. 183 och 44/2002 rd s. 36 - 37). Enligt 8 kap. 2 § strafflagen är utgångspunkten att också preskriptionstiden för åtalsrätten räknas från den dag brottet begicks, även om det finns några undantag bland annat när det gäller gärningar som är straffbara först när effekten inträder. I föreliggande mål är det inte fråga om en sådan gärning.

Frågan om rekvisitet för givande av muta uppfylls

13. För att givande av muta skall uppfyllas krävs inte enligt ordalydelsen i 16 kap. 13 § (815/1998) strafflagen någon handling av gärningsmannen som skulle gå utöver en utfästelse eller att den som handlingen riktar sig till förhåller sig positivt till den utlovade förmånen. Det är tillräckligt att den utlovade, erbjudna eller givna gåvan eller andra förmånen har ett samband med den mutades möjligheter att agera i sin anställning och att förmånen åtminstone har varit ägnad att påverka tjänstemannens verksamhet i anställningen.

14. Som det framgår av förarbetena till bestämmelserna, har avsikten också varit att brottsrekvisitet för givande av muta skall uppfyllas i ett så tidigt skede som möjligt. I regeringens propositioner har bland annat konstaterats att utfästelse och erbjudande kan framträda som ensidiga viljeuttryck och att dessa rekvisit för muta uppfylls redan när utfästelsen eller erbjudandet har kommit till mottagarens kännedom. Eftersom brottet kan fullbordas i ett så tidigt skede, ansågs det inte nödvändigt att föreslå att försök skulle kriminaliseras (RP 58/1988 rd s. 49, RP 6/1997 rd s. 85). Å andra sidan har inte i 16 kap. 14 § 1 punkten (563/1998) strafflagen som förutsättning för att ens den grova gärningsformen av givande av muta skall uppfyllas ställts att gärningsmannens syfte, att förmå den som saken gäller att i sitt anställningsförhållande handla i strid mot sin plikt till avsevärd nytta för den som ger mutan eller för någon annan, leder till önskat resultat. I paragrafens 2 punkt, vilken det enligt åtalet i målet är fråga om, förutsätts i sin tur enbart att värdet av gåvan eller förmånen är avsevärt.

15. I förarbetena till de nuvarande bestämmelserna om mutbrott har konstaterats att om det bara är fråga om att en muta som utlovats före en tjänsteåtgärd ges först efter att tjänstemannens tjänsteutövning har upphört, påverkar tidpunkten för när mutan gavs inte bedömningen och att situationen är en annan om det är fråga om en gåva som ges åt en tjänsteman som tack efter en tjänsteåtgärd, utan föregående löften eller antydningar. (Regeringens proposition om godkännande av vissa bestämmelser i Europarådets straffrättsliga konvention mot korruption och med förslag till ändring av vissa bestämmelser om tjänstebrott och brott som har samband med dem, RP 77/2001 rd s. 40).

Högsta domstolens rättspraxis angående häleribrott

16. Så som tingsrätten har konstaterat har Högsta domstolen i praxis i två fall i situationer där i brottsrekvisitet ingår flera alternativa handlingssätt tagit ställning till om det är fråga om fortgående brott. I avgörandet HD 2006:39, som gäller val av tillämplig lag, har domstolen ansett att de åtgärder för att förvara och överföra tillgångar vilka gärningsmannen har vidtagit efter att ha tagit emot penningtillgångar förvärvade genom brott inte hade betydelse för den straffrättsliga bedömningen av gärningen. Likaså har i avgörandet HD 1997:11, som gällde preskription av åtalsrätt, ansetts att gärningsmannen inte längre gjorde sig skyldig till brott med de åtgärder han vidtagit med stöldgods efter att ha mottagit det.

Högsta domstolens ställningstagande

17. I målet är det ostridigt att A 6.5.1997 för bolaget X NDS Nederland B.V.:s räkning har ingått ett konsultavtal, enligt vilket till bolaget Windward Trading Ltd och via det till B betalas tre miljoner brittiska pund. Den överenskomna summan har betalats i fem poster som följer: 900 000 pund 2.1.1998, 450 000 pund 12.5.2000, 450 000 pund 15.8.2000, 600 000 pund 8.12.2000 och 600 000 pund 19.10.2001.

18. Enligt gärningsbeskrivningen i åtalet har summorna varit en förmån till en utländsk tjänsteman som har påverkat eller syftat till eller åtminstone varit ägnad att påverka tjänstemannens verksamhet i anställningen. Åtalet gäller endast de poster som har betalats efter 1.1.1999. Det sammanlagda beloppet av dem har varit 2,1 miljoner brittiska pund.

19. Högsta domstolen konstaterar för det första att enligt lagens ordalydelse och förarbeten uppfylls brottsrekvisitet för givande av muta redan vid den tidpunkt då utfästelsen om förmånen har kommit till tjänstemannens kännedom. Högsta domstolen anser det också klart att enligt brottsrekvisitet är det beträffande gärningen inte fråga om upprätthållande av ett lagstridigt tillstånd och således inte heller om ett så kallat fortgående brott.

20. I rättspraxis har på ovan beskrivet sätt tagits ställning till betydelsen av flera på varandra följande häleri- och penningtvättsåtgärder med hänsyn till hur rekvisiten för dessa brott uppfylls. Typiskt för dessa brott är att tillgångar som är föremål för brott tas emot och därefter behålls en kortare eller längre tid. I Högsta domstolens prejudikat har dessa brott ansetts bli fullbordade när egendomen eller penningtillgångarna har tagits emot. Efter att brottet har fullbordats har andra åtgärder som gärningsmannen vidtar beträffande samma penningtillgångar inte haft betydelse för bedömningen av gärningstidpunkten för brottet, och gärningsmannen har inte genom andra åtgärder riktade mot samma egendom gjort sig skyldig till nya brott. En skillnad i förhållande till det fall som nu föreligger är att beträffande de nämnda häleribrotten har det varit fråga om mottagande av penningmedel eller egendom och om åtgärder därefter som riktat sig mot samma tillgångar eller egendom. Det som nu skall bedömas är om olika gärningssätt som uppfyller brottsrekvisitet för givande av muta var för sig kan anses innebära fullbordade brott.

21. Vid denna bedömning måste man beakta att ett särskilt syfte med strafflagens bestämmelser om mutbrott är att främja att all tjänsteutövning är laglig, opartisk och fri från osakliga influenser. Syftet med bestämmelserna är dessutom att upprätthålla medborgarnas förtroende för att tjänsteåtgärderna är lagenliga.

22. En klar målsättning för kriminaliseringen av mutbrott är således att skydda tjänsteutövning mot allt osakligt inflytande. Ur den synvinkeln är det motiverat att anse att en och samma gåva eller förmån kan omfattas av på varandra följande gärningar vilka skall anses utgöra separata brott. Tolkningen att varje gärningssätt som uppfyller rekvisitet kan anses som en separat gärning får stöd i att varje gärning som nämns i 16 kap. 13 § (815/1998) strafflagen, dvs. utlovande, erbjudande eller givande, i sig ända från gärningstidpunkten kan vara ägnad att påverka tjänstemannen i verksamheten i anställningsförhållandet då eller framöver. Gärningssätten i lagrummet utesluter således inte varandra.

23. På dessa grunder drar Högsta domstolen slutsatsen att de olika gärningssätten när det gäller mutbrott skall bedömas som separata gärningar vilka kan innebära fullbordade brott. Därför finns det inte i målet hinder mot att pröva åklagarens straffyrkande, i vilket det påstås att A under tiden 1.1.1999 - 19.10.2001 har gjort sig skyldig till givande av muta och inte heller yrkandet att X Finland Oy skall dömas till samfundsbot.

Beslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Saken har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Kari Kitunen, Liisa Mansikkamäki (skiljaktig), Soile Poutiainen och Jorma Rudanko. Föredragande Caritha Aspelin.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Mansikkamäki: Jag uttalar mig i huvudsak som majoriteten när det gäller punkterna 1 - 16 och i övrigt konstaterar jag följande.

Det är ostridigt att A och B har ingått ett konsultavtal år 1997. I åtalet är det fråga om betalningar utifrån avtalet, vilka har gjorts till en utländsk tjänsteman efter 1.1.1999.

Givande av muta till utländsk tjänsteman var inte straffbart år 1997, utan först från 1.1.1999. Brottet givande av muta, sådant det då och även nu definieras i lagen, uppfylls enligt lagens ordalydelse redan vid den tidpunkten då utfästelsen om en förmån kommer till tjänstemannens kännedom. För att gärningen skall fullbordas krävs inte att utfästelsen påverkar den som är föremål för mutan och leder till önskat resultat, och inte ens att utfästelsen senare infrias. Även av förarbetena till bestämmelserna framgår att en uttrycklig avsikt har varit att brottet givande av muta fullbordas i ett så tidigt skede som möjligt.

Med bestämmelserna om mutbrott har man, så som det konstateras i punkt 21, försökt främja bland annat att all tjänsteutövning är fri från osakliga influenser samt upprätthålla medborgarnas förtroende för att tjänsteåtgärderna är lagenliga. Denna avsikt och strävan har otvivelaktigt funnits i lagstiftarens tanke även vid bedömningen av frågan om när brottet skall anses vara uppfyllt (RP 58/1988 rd s. 46 och 49).

I förarbetena till de nuvarande bestämmelserna om mutbrott har det konstaterats att ”om det bara är frågan om att en muta som utlovats före en tjänsteåtgärd ges i efterskott, påverkar tidpunkten för när mutan gavs inte bedömningen” (punkt 15 i majoritetens motivering, RP 77/2001 rd s. 40).

I Högsta domstolens avgöranden angående häleri (HD 1997:11) och penningtvätt (HD 2006:39) har det konstaterats att de senare åtgärder som gärningsmannen vidtagit beträffande stöldgods eller penningtillgångar förvärvade genom brott inte hade någon betydelse för att bestämma tidpunkten för gärningen, och att gärningsmannen inte längre genom dessa åtgärder gjorde sig skyldig till brott. I motiveringarna till det senare avgörandet har det konstaterats, med avvikelse från vad som sagts ovan om de bestämmelser som nu skall tillämpas, att det inte i regeringens proposition har sagts något om huruvida gärningstidpunkten skall anses vara den tidpunkt när penningmedlen tas emot eller om gärningstiden skall anses vara hela den tid då penningtillgångarna är i mottagarens besittning eller finns hos denne för att döljas eller förstöras. Brottsrekvisiten för båda brotten innefattar på samma sätt som givande av muta alternativa gärningssätt.

Som det vidare konstateras i majoritetens motiveringar under punkt 12 angående det som i förarbetena har sagts om 3 kap. 2 § strafflagen, upphör vanligen den gärningstidpunkt som är avgörande för valet av tillämplig lag när gärningsmannen har slutfört de handlingar som leder till att brottet fullbordas.

Jag konstaterar att såväl enligt lagens ordalydelse som enligt förarbetena fullbordas givande av muta genom det första gärningssätt som nämns i brottsrekvisitet. Detta har fastställts i lagens förarbeten även efter det att givande av muta till utländsk tjänsteman kriminaliserades. Gärningstidpunkten för brottet är således i ett fall av det slag som avses i åtalet den tidpunkt då avtalet ingicks oberoende av om den som gav mutan senare vill avstå från avtalet eller om tjänstemannen avvisar förmånen. Genom senare handlingar gör sig gärningsmannen inte längre skyldig till brott (HD 2006:39). I motsats till vad hovrätten har anfört kan det faktum att gärningen är preskriberad eller att givande av muta till utländsk tjänsteman har kriminaliserats först efter att avtalet ingicks inte anses vara en grund för att tolka lagen i strid med dess ordalydelse och syfte samt den tolkningspraxis som gällt i motsvarande situationer.

I likhet med majoriteten anser jag det också klart att det inte är fråga om ett så kallat fortgående brott. Brottet har fullbordats redan när gärningsmannen har vidtagit den första åtgärd som i lag är kriminaliserad som givande av muta.

Åtalet, där det yrkas att A skall straffas för de betalningar som han har gjort 1.1.1999 - 19.10.2001 utifrån det år 1997 ingångna avtalet, innebär att för att erbjudande, utfästelse eller avtal om en förbjuden förmån skall vara ett brott så måste förmånen ha överlämnats. Det är möjligt att åtalet innebär att det är fråga om ett fortgående brott. Enligt en sådan lagtolkning skulle en sådan strafflag bli tillämplig på gärningen som inte var gällande vid gärningsögonblicket. Om varje handling enligt brottsrekvisitet som gärningsmannen vidtagit beträffande samma förmån, i detta fall den som avsågs i avtalet, skulle anses vara ett separat brott, skulle det i sista hand bli fråga om att det i strid med lagen och det som uttryckligen sägs i förarbetena blev möjligt att slå fast att en gärning är straffbar fastän den inte var ett brott vid gärningstidpunkten.

Jag anser att den i åtalet beskrivna gärningen inte kan utgöra ett brott. Jag upphäver hovrättens beslut och låter saken bero av tingsrättens avgörande.